Att ge barn så goda förutsättningar som möjligt för deras framtida liv bör vara en självklar prioritering för alla som tror på framtiden, och på barnen. Idag gäller skolplikten från sju års ålder, dvs. när man börjar i första klass. Det finns ingenting som säger att man ska sätta dina barn i förskola innan dess. Som tur är väljer många föräldrar redan idag att göra det, om inte annat så av praktiska skäl för att kunna arbeta. Men förskolan handlar idag om så mycket mer än ett ställe att vara på när föräldrarna jobbar- det handlar om förberedelser, skolning och utbildning. Idag ökar kraven ständigt på kunskap för att säkra Sverige som ett modernt, framgångsrikt land. För att möta dessa krav, måste vi se till att ge alla goda förutsättningar för det.

På ett annat plan handlar det också om samhällets sammansättning. Att alla, redan från ung ålder, får samma möjligheter och förutsättningar när det gäller utbildning är en grundläggande byggsten i kampen för ett mer jämlikt samhälle. Visst har många föräldrar som hemma kan skola sina barn bra, med det är långtifrån alla och dessutom får kanske inte dessa barn ta del av pedagogiskt arbete med lek osv. om de inte går i förskola. Att lära sig normer och värderingar och hur man ”beter sig” är också något man får ut av förskolan, som kan vara begränsat om man bara har hemmet som lärogrund.

Gabriel Wikström, som kandiderar till förbundsordförande för SSU, skriver om detta i Svenska Dagbladet.

Gabriel Wikström

Härom veckan släppte Rädda Barnen en rapport som visar att barnfattigdomen i Sverige har ökar. Min första tanke när jag läser det är att det är något dåligt som vi självklart borde göra något åt snarast. Men så är det uppenbarligen inte alla som tänker.

Moderaten Helena Rivière, tidigare riksdagsledamot och ledamot i socialförsäkrningsutskottet för Moderaterna, går på Newsmill till hårt angrepp mot Rädda Barnens slutsatser och förnekar att barnfattigdomen skulle vara något utbrett problem. Från flera moderater har man hört samma sorts argument, nämligen att de barn som Rädda Barnen räknar som fattiga inte är fattiga ”på riktigt” utan egentligen har det ganska bra. Det är så klart en smått bisarr argumentation; så länge barn inte svälter så är det lugnt, sitt still i båten och fortsätt som om ingenting hade hänt. Men självklart är också en upplevd fattigdom en reellt problem som får alldeles för många barn i Sverige att må väldigt dåligt, oavsett om de är hungriga eller inte.

Men jag är ganska övertygad om att Helena Rivière har fel redan i sin rubrik. Det finns barn i Sverige som går hungriga, oavsett om hon kan förstå det eller inte. Mycket riktigt är barnens situation till stor del beroende av deras föräldrar sociala situation, men att dra slutsatsen att inga barn kan vara hungriga i Sverige bara för att alla vuxna enligt Rivière borde ha möjlighet att ha en skälig levnadsnivå är såklart helt felaktigt. För det första bygger ju barnens levnadsstandard inte bara på de vuxnas ekonomiska förutsättningar, utan minst lika mycket på deras sociala situation. Social utsatthet leder lätt till ekonomisk utsatthet och vice versa. Många vuxna lever idag under så svåra sociala förhållanden att de helt enkelt inte kan ta hand om sina barn, oavsett om de egentligen skulle kunna ha de ekonomiska förutsättningarna för det eller inte. Men Rivière verkar också helt oförstående för att det kan hända att pengarna helt enkelt inte räcker till, utan att föräldrarna för den sakens skull gör några extravaganta utsvävningar. Troligen kan hon inte ens föreställa sig hur det faktiskt känns att ha så lite pengar så att man inte vet hur man ska klara månaden, vilket i verkligheten för alldeles för många idag. Många av dessa har också ett eller flera barn att försörja, och det är tyvärr de som drabbas hårdast. Och barnens problem kan man inte bara lösa genom att föräldrarna börjar arbeta. Framför allt hjälper det ju inte de barn som redan mår dåligt och som för alltid kommer att få bära med sig minnen av en svår uppväxt.

Mer >